Mötesplats för Aikido-sverige
Tränings partner
Satt och läste på aikiweb nyss, och ser så ofta hur många dojon tränar efter grad. Det vill säga att alla arbetar, så gott det går, med någon som man delar samma grad med.
Vad tycker ni om det här? Är det bra, eller dåligt?
För och nackdelar?
Det filosoferande/Pedagogiska ordet är ert!
Vad tycker ni om det här? Är det bra, eller dåligt?
För och nackdelar?
Det filosoferande/Pedagogiska ordet är ert!
Inlägg i den här diskussionen
-
Permalänk Svar från Magnus Boåsen hos -
Jag har aldrig hört att det ska vara fult att springa fram till den man vill träna med och buga, utan jag ser det mer som en artighetsgest. Och sen är det ju klart att man vill träna med den man kan lära sig som mest av. (oftast högre graderade)
-
Permalänk Svar från Peter Gröndahl hos
-
Fast vore det inte lite otrevligt om de högre graderade alltid gjorde samma sak och medvetet undvek lägre graderade?
-
-
Efter lite uppvärmning och ukemi så brukar gruppen vara hyfsat blandad. Det funkar bra, iof så splittar vi gruppen ibland efter nivå men det är snarare undantag än regel.
-
Permalänk Svar från Patrik hos -
om det inte finns någon särskild anledning, gradering eller dylikt försöker åtminstone jag träna med nybörjarna. Får väl erkänna att jag är bättre på att köra med dem som är helt nya istället för med de som kört ngt år redan.
Tycker också att det handlar om ansvar i klubben. kommer det nytt folk till mattan så är det mitt ansvar som tränare att se till att de stannar kvar, så då tränar jag gärna med dem.
Att folk inte "får" eller "bör" träna med för högt graderade är enligt mig humbug, trams och fåniga påhitt. Grad har så sällan ändå med reell kunskapsnivå att göra så det tänket kan lämnas till det förgångna. Dessutom så tycker jag att det går att lära sig saker från alla i klubben med reservation för vissa saker, exempelvis kräver det ju en grundläggande nivå för att det alls ska kunna bedrivas "träning" sen kan man ju hålla på med en viss specifik teknik som kankse kräver lite mer av Uke.
-
Permalänk Svar från Gabriella hos -
Det tycker jag var en väldigt bra reflektion/rekommendation! Jag har också tänkt mycket på just hur bra det egentligen är att ge kritik till sin träningspartner under träningstid. Och jag håller med om det Laila säger här. Oavsett hur länge man har tränat så har man ju oftast någonting man fokuserar på när man gör en teknik eller övning och då blir det bara distraherande om man får kommentarer från den man tränar med (som ju inte är instruktör på passet) som då bestämmer vad man ska tänka på. Jag tror också att det ger en signal till de som är nya att det är ok att instruera sin träningspartner om man tycker att denne gör fel. Så till slut så står även de som har tränat i kanske en termin och talar om för både folk som har tränat längre och kortare tid än dem själva vad som enligt dem är rätt och fel. Och då blir det ju mer prat än träning tyvärr.
För övrigt tror jag det är bra att byta träningspartner och att träna med folk på olika nivå. Men jag tror även att det är bra för nybörjare (kanske inte innan de vet vilken fot som ska vara fram, men efter de första månaderna) att träna med varandra.
-
Permalänk Svar från Patrik hos
-
håller väl med i sak att man ska försöka hålla nere instruerandet till ett minimun... Även om vi i vår klubb är extrema på att ge varandra feedback. Det beror ju på, man kan ju hålla på att fnula hur mkt som helst påen viss aspekt av en teknik, men om man är käpprätt åt helskotta fel ute så vill jag nog hellre få det påpekat än annars. Det brukar ju kännas gasnka snart om det man sysslar med följer, i aktuell dojo, given princip. (detta ter sig såklart annorlunda från dojo till dojo - men med invanda träningspartners och i den egna klubben upplever jag det sällan som ett problem, och gör jag det så säger jag väl till .. inte mer med det)
//P
-
Permalänk Svar från Johan Dalenius hos -
Som nybörjare har det varit väldigt givande för mig att få tillfälle att träna med höggraderade. Att växla partner mellan varje övning har varit som att ha haft en hel hord av personliga tränare. Att omväxlande få känna hur tekniken känns och sedan utöva den och dessutom få tips från uke var som att ta hissen istället för lärdomens trappa.
Därmed inte sagt att det inte varit givande att träna med andra nybörjare. Även om det är på helt andra sätt så har även det varit mycket givande. Men fram för allt så är det just bredden som gjort att jag lärt mig så mycket på så kort tid. Att delta på lägret med Lasse och Maria lärde mig även hur otroligt mycket jag har kvar att lära.
Att svartbältare faktiskt sökte upp mig under träningen gav en väldigt skön känsla av gemenskap, omtanke och en vilja att dela med sig. I en annan tråd diskuterades hur man fixar fler medlemmar och behåller dem. Jag tror ovanstående är värt att spinna vidare på.
-
Permalänk Svar från Sanna Johansson hos -
Jag tycker man ska dyka på den man vill träna med. Och om man vet att "Den vill jag träna med sen" kan man ju alltid smyga upp och sätta sig bredvid den man har tänkt sig.
Dyk på den du vill ha. Om man inte tränar med högre graderade märker man ju inte om man gör fel eftersom dom lägre eller samma inte vet riktigt om man gör rätt eller inte... Och som det har varit sagt. En högre graderad kan behöva träna med en lägre graderad för dom kan ha något man inte räknat med för sig :P
Jag dyker i alla fall på svartbältena, (eller nån som bara är större och starkare kan räcka ibland) när jag kan röra mig för mina knän iaf ;)
-
Permalänk Svar från Hanna Björk hos -
Jag skulle tro att många av dessa (amerikanska?) klubbar delar upp eleverna och låter dem träna med samma grad, helt enkelt för att de låter dem träna på olika saker. Lite som svenska jujutsukai, man tränar på det man ska visa på gradering till nästa bälte... och då är det ju dumt att låta svartbälten träna med fjärdekyuare. De är inte bara på olika nivå, utan har också olika saker att träna på.
I svensk aikido brukar de flesta blanda vilt på träningarna, nivåmässigt. Så fort man lämnar nybörjarpassens skyddade verkstad får man då och då träna på saker som de flesta inte har en chans att kunna utföra vettigt förrän de åtminstone börjar närma sig svartbältesnivå... i de flesta sammanhang skulle vi anse att detta är usel pedagogik. Jag säger inte alls att det är usel pedagogik... men om vi tycker det är bra i aikidon, kanske vi ska fråga oss varför?
-
-
Matt Thornton (alivenesssnubben) skriver om varför det går bra att blanda avancerade och nya i bjj:
"That as a lot to do with the fact that we teach fundamentals in all our classes, so the distinction between beginner and advanced becomes one more of intensity, as opposed to material. "
Om man kan blanda nya och avancerade i en sport där man sparras intensivt redan från början så borde det väl gå hur bra som helst i aikidoträningen.
-
Permalänk Svar från Stefan Jansson hos -
Ett inlägg helt i min linje.
- ‹ Föregående
- 1
- 2
- Nästa ›
Välkommen till
Aiki.se
Registrera dig
eller Logga In
Märken
© 2010 Skapad av Martin Källström
